Från kontrollsamhälle till lärande organisationer

Gunilla Hult Backlund är generaldirektör för den statliga myndigheten Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO). Hon har varit med om att starta och bygga upp inspektionsmyndigheten. Sedan juni 2016 är hon utsedd av regeringen att ingå i Tillitsdelegationen och utreda hur framtida styrning, tillsyn och ersättningsmodeller ska kunna se ut.

Gunilla Hult Backlund, Generaldirektör Inspektionen för vård och omsorg.
Gunilla Hult Backlund, Generaldirektör Inspektionen för vård och omsorg.

Gunilla Hult Backlund har länge haft egna funderingar kring tillsyn av vård och omsorg långt innan IVO kom på plats. När Gunilla blev engagerad drevs inspektionsfrågorna från Socialstyrelsen. Arbetets tyngdpunkt låg på att följa lagar och regler, vilket förstås är viktigt och centralt, men alltför lite fokuserades på sammanvägda bedömningar av kvalitet och säkerhet, dvs  leder efterlevnaden av lagar och regler till en god och säker vård och omsorg. Tidigt noterade Gunilla att besluten efter inspektionerna knappast hade kvalitet och verksamhetsutveckling i fokus. Det handlade snarare om ökade krav på dokumentation och rutiner i besluten, vilket innebar ökad administration och inte säkert ledde till en utveckling av verksamheten.

Redan då började jag reflektera kring hur tillsyn kan göra mest nytta och bedrivas så att det blir bättre för patienter och brukare. Där började min resa, säger Gunilla.  Vi har förstås mycket kvar att utveckla metodmässigt för att göra tillsynen ännu mer träffsäker och främjande. Vi måste vara lyhörda både för forskning, internationella exempel och vad som kommer fram i dialog med intressenterna..

Vad ska då en tillsynsmyndighet inom vård och omsorgsområdet fokusera på för att göra skillnad för medborgare?
Vi måste bidra till utveckling och ska inte stigmatisera verksamheter. IVO ska ha en dynamisk och ändamålsenlig syn på kvalitet. Vi måste bort från detaljerade regelverk som oftast representerar en statisk syn på kvalitet och som inte bidrar till verksamhetens utveckling. Erfarenhet och kunskap hos medarbetaren kan inte utvecklas om svängrummet blir för litet.

Mot bakgrund av denna inriktning i kombination med iakttagelser från tillsynen skrev Gunilla för ett par år sedan en debattartikel på DN- debatt som belyste problematiken med ett allt för stort fokus på kontroll och regelefterlevnad. Sammanfattningsvis beskriver artikeln att ökad administration inte kan garantera bra verksamheter. Det väckte diskussion i en bredare krets.

– Jag fick reaktioner som ”äntligen är det någon som beskriver den verklighet som präglar vården och omsorgen”.

Under våren 2016 deltog Gunilla i ett av civilminister Ardalan Shekarabis kunskapsseminarium utifrån sina erfarenheter från tillsynen av styrning och ledning av vård- och omsorgsverksamheter. Tillitsreformen lanserades och Statskontoret fick sina uppdrag. De kontaktade Gunilla för ett seminarium där ministern bland andra deltog.

– Efter det mötet pratade Ardalan Shekarabi med mig och bad att få återkomma i dessa frågor. Efter det ringde hans statssekreterare och frågade om jag ville ingå i Tillitsdelegationen. Allt jag har kämpat för skulle få en tydligare farkost, Tillitsreformen, som jag kunde åka med på. Det passade perfekt in i det arbete som jag redan bedriver.

Redan innan Gunilla blev generaldirektör på IVO har hon haft uppfattningen att det inte går att granska sig fram till en bra verksamhet. En allt för närgången kontroll skapar rädsla och man kan inte navigera, menar hon. Medarbetares professionalitet och erfarenheter tas inte tillvara, den enskilde yrkesutövaren behöver få större del i verksamheten.

– Jag tar alla tillfällen i akt att prata om Tillitsdelegationen. Under årets sex IVO-dagar har vi haft fokus på styrning och ledning inom vård och omsorg.. I första hand har vi riktat oss till linjechefer. Jag har träffat drygt 700 chefer inom vård och omsorg. Där pratar vi om ledning och styrning eftersom lösningarna ofta ligger där. Jag försöker främja arbetet med detta i allt jag gör.

Ett av Tillitsdelegationens tydligaste uppdrag är att ta fram förslag på en mer främjande, eller lärande tillsyn som kan bidra till verksamhetsutveckling. Gunilla har redan påbörjat den resan med den myndighet som hon leder. Det är varken en smärtfri eller friktionsfri utveckling för IVO. Men nödvändig.

– För att flytta fokus behöver myndigheten komplettera med annan kompetens. Om jag på ett enkelt sätt skulle beskriva vilka kompetenser i kärnverksamheten jag ser som nödvändiga för IVO både på kort och på lång sikt så är det; verksamhetskompetens (dvs. utbildning och erfarenhet inom de områden vi har som uppdrag att pröva tillstånd för och bedriva tillsyn över), juridisk kompetens, ekonomisk kompetens (i huvudsak för lämplighetsprövningar, både för tillstånd och tillsyn), stats- och samhällsvetenskaplig kompetens eller annan relevant akademisk utbildning (som generalister eller med kunskap och erfarenhet inom området management/styrning- och ledning)

Flera organisationer behöver sannolikt göra samma resa och komplettera sin medarbetarkrets med annan kompetens menar Gunilla.

Det behövs en genomgående förändringsprocess om hur man bygger förståelse för verksamheter som system och vilket mervärde en systemsyn kan ge för medborgarna med resonemang om vad och vem verksamheten är till för och en gemensam förståelse för uppdraget.  Det behövs nytänkande och innovation med medborgarens behov i centrum.

Dagens kontrollsystem föder sig självt och det finns risk för att alla de uppföljningar och mätningar som görs inte alltid har stöd i kärnverksamheten, dvs motivationen för att registrera och rapportera finns inte, ofta p.g.a. otillräcklig analys och återkoppling. Mycket av det som mäts behövs inte men det är svårt att bryta invanda mönster.
– Alla tillsynsmyndigheter måste gå hem och fundera på om våra metoder verkligen leder till verksamhetsutveckling eller om de enbart leder till fler riktlinjer och rutiner, säger Gunilla.

Gunilla vill skapa dialog med vården och omsorgen om hur tillsynen ska kunna göra nytta. De normerade myndigheterna, däribland Socialstyrelsen, träffas i Rådet för styrning med kunskap. Det är väldigt många myndigheter som styr inom vård- och omsorgsområdet och de överlappar varandra. Inte alltid så effektivt med andra ord. Det har tagits många bra steg på vägen men en del återstår att göra. IVO ingår i rådet och har till uppdrag att bl.a. rapportera de iakttagelser vi ser i tillsynen, identifiera hinder för utveckling, onödiga regler eller regelförändring eller att det behövs regler i vissa fall.

– Tillitsdelegationen är ett mervärde för det här arbetet. IVO jobbar redan på den inslagna vägen. Ett exempel är det påbörjade arbetet med en samordnad tillsyn mellan Arbetsmiljöverket och IVO. Ett exempel där vi kan få en extra skjuts genom Tillitsdelegationen.

Tillitsdelegationens arbete ska i juni 2018 ha utmynnat i ett huvudbetänkande vars omfattning styrs av kommittédirektivet. Vid sidan av att se över ersättningsmodeller och tillsynen ska utredningen också analysera och komma med förslag utifrån försöksverksamheter. Vad bedriver man för styrning och ledning och hur påverkar det verksamhetens resultat? Utifrån denna analys ska gemensamma nämnare för en ledning och styrning som skapar en bättre balans mellan kontroll och tillit tas fram.

– Vi förväntas inte att leverera en modell som heter Tillitsstyrning. Vi studerar verksamheter och kommer säkert att hitta en del goda exempel som kommer från verksamheterna själva. Det kanske inte alltid är en tillit från överordnad nivå som brister. Det kan till exempel vara att jag som medarbetare är dåligt rustad på olika sätt. Det blir en bild över hur vi får en så effektiv offentlig sektor som möjligt. Den ska ju både vara effektiv och leverera med hög kvalitet. Det är ju våra skattepengar. Vi måste hitta en bättre balans mellan kontroll och tillit säger Gunilla.

Forskare är med och grundar slutsatserna i en bredare kontext och garanterar opartiskhet. Gunilla tror och hoppas att resultaten av utredningens arbete kan bli hållbara oavsett vem som styr i kommuner, landsting och regering.